Min egna treenighet

Nu sitter jag här vid min dator och mår sådär dåligt igen - Som jag alltid gör efter att ha varit utsatt för socialt umgänge. Önskar att jag slapp att må dåligt av att umgås med andra. Känns som om hjärnan kokar av all ansträngning. Går jag och lägger mig nu kommer det kännas värre efteråt då jag vaknar.
Allt känns så negativt.
Vet inte ens varför jag skriver det här.
Men tyckte att bloggen var värd en liten uppdatering. Däremot Skulle jag skriva av alla mina hemska negativa tankar som jag har just nu så skulle väl alla fly fältet och aldrig komma hit igen =P
Så jag skippar det.

Funderar seriöst på att börja lira Dark Age of Camelot igen - efter över ett års uppehåll ifrån spelet. vill bara känna att det är värt det. Är det värt slitaget på datorn? Är det värt 200kr i månaden? Är det värt att kämpa emot prestations ångesten?
Visheten säger klokt att det är inte värt det. Vänta tills du har råd att skaffa en ny dator om det nu känns så aktuellt att spela vid den tidpunkten av ditt liv!
Barnet svarar att hon vill ha en godispåse och spela spelet på en gång!
Fåfängheten säger att om hon blir känd och typ bäst i spelet så kan hon tänka sig att lira lite.

haha.

Födelsedagsbarnet

GRATTIS Älskade fluffboll!

1 år idag!

Innerligt tjafs

Jag äter mycket just nu. Känner mig nervös. Äter mer. Känner mig tjock. Bestämmer mig för att gå ner vikt. Blir nervös. Äter igen.

En del av min hjärna övertalar mig att äta så mycket jag vill, för det spelar ingen roll längre. Men varför spelar det ingen roll längre? Jag menar känslan av att känna sig meningslös och betydelselös. Hela tiden vill jag krypa tillbaks in i min bubbla när jag blir rädd, stressad och nervös.
Efter varje gång jag ätit något så tänker jag - Nästa gång ska jag inte äta lika mycket. Jag måste gå ner i vikt.- Ändå så äter jag lika mycket om inte mer nästa gång.

Jag har tydligen inte anorexi utan bulimi. Men om jag nu slutat att spy upp allt jag äter, vilken kategori tillhör jag isf?
Det är äntligen dags att ta tag i mig själv. Tro fasiken inte att jag vill rulla runt i min bubbla, ensam och meningslös. Nu är det ätstörningen som talar till oss genom mig. Jag ska gå ner i vikt!
Hur ska jag göra då? Svälter man sig själv så går man upp i vikt, eftersom ämnesomsättningen blir lägre och kroppen samlar på sig allt som slinker ner i magen. Nåja, det handlar alltid om kalori in och kalori ut.
Gör du dig av med fler kalorier än vad du äter så går du ner i vikt.

Sådant här orkar jag inte med. Jag vill inte gå och känna mig hungrig! Jag vill ha energi så att jag orkar göra saker! Som att träna mina hundar, gå långa promenader och skriva i bloggen.

Okej. Jag känner att jag borde ta mina två viljor - bulimin och min vishet- någon annanstans, så att vi kan reda ut det här =P
Herregud.

Vår vår vår!

Foto taget av Lisbeth.

Varm och skön vårmorgon. Matat skogsfåglar med frön och ekorren med nötter. Snödroppar här och där. Vad som känns så otroligt är att jag blivit så pass morgonpigg bara under de senaste dagarna. Jag somnar till och med innan 10 på kvällen numera haha! Något som var fullkomligt omöjligt tidigare. Måste vara levaxinet som börjar värka på min sköldkörtel. Hurra! 

hmm...

Underbart träffande

"I tonåren kan intressen utvecklas till att omfatta elektronik och datorer, fantasylitteratur, science fiction och ibland en fascination för en viss person. Samtliga intessen speglar sådana som jämnåriga ägnar sig åt, men är, återigen, ovanligt intensiva och fokuserade. Det kan finnas en naturlig fallenhet för datorspråk, grafik och avancerad programmering. Intresset för fantasylitteratur och fantasykaraktärer kan vara så stort att det händer att personen utvecklar egna rollspel och anmärkningsvärda färdigheter i teckning baserade på specialintresset.
En fascination för en viss person - mytisk, historisk eller nu levande - kan också förekomma. När intresset riktas mot en nu levande person kan det tolkas som en tonårsförälskelse, men intressets intensitet kan leda till anklagelser om förföljelse och trakasserier."

Citatet är taget ur boken Barn med överlappande diagnoser. Många saker som står skrivet i boken om både ADHD och Aspergers stämmer in på mig rätt bra. Och just det där citatet delar jag med mig eftersom att ett specialintresse är så enormt viktigt för mig att ha. Har jag inget så blir jag deprimerad, vilket också tas upp i boken! 

Rollspel =P. Något som jag höll på i min ensamhet både som liten och som tonåring fast på olika plan. Jag minns så väl hur jag gick ifrån att leka med leksaker till att rollspela i tidiga tonåren. Rollspelen gick ut på att jag näst intill hade dialoger med mig själv, fast inte som mig själv. Det var min förälskelse och alla dom personer som fanns i dennas närhet. Visst låter det en aning skruvat, men för mig var det mitt sätt att utföra min hobby. Och jag har faktiskt ingen större aning om vad mina jämnåriga hade för sig under samma period.
Sedan fick vi en dator i familjen och då gick jag ifrån rollspelet i huvudet till att leva ut mina fantasier via olika dataspel. The sims var ett spel som jag gärna ägnade mig åt flera timmar om dagen. Spelet tillät mig att skapa dom personer jag hade i min fantasi och sedan styra deras liv.
Amazing.

Jag sörjer det. Att inte kunna spela rollspel i min fantasi på det viset jag gjorde i tonåren.
Men jag kan rollspela i många mmorpg, och rollspela med vänner. Och jag kan säga att det är stor skillnad på rollspel och rollspel.
Rollspel kommer nog alltid vara en stor del av mitt liv. Men för att kunna rollspela krävs ett specialintresse!

Så var blir det? Jag väntar ivrigt på något.
Klart slut.

En morgon var ingenting som vanligt

Idag. Ännu en dag. Solen skiner. Snödroppar blommar åter igen. Dom blommade redan i slutet av december om jag inte minns fel. Så vackert när våren återvänder. Sakta men säkert grönskar våra landskap och vinterkläderna stoppas undan i någon gaderob.
Jag längtar till sommaren, för då ska Ginny få bada i havet för första gången i sitt liv. Flavas måste vara med också, den lilla badkrukan. Och om fyra dagar fyller Ginny 1 år. Funderar på hur hon skall firas. Hon värdesätter en aktivitet mer än en ny leksak och såklart god mat. Aja, det blir en dag fylld av bus och godis.
Får bara se upp så hon inte blir för rund! Tamtamt tam.

Letar och letar. Men finner inga bevis i mina gamla dagböcker att jag har haft romanser hit och dit i kändisar/karaktärer. 2001 blev jag åtminstone besatt i formel 1 och då var jag 14 år. Efter 11 september 2001 slutade jag skriva i dagboken. Låter mer dramatiskt än vad det är. För jag började istället föra dagbok på Lunarstorm.
Innan Lunarstorm lades ner så funderade länge på om jag skulle spara alla dagboks inlägg som fanns på min lunar. Fast jag kände mer och mer att jag hellre ville låta det förflutna försvinna.
Jag saknar inte dom orden som jag skrev. Vissa saker minns jag ändå, och andra saker vill jag inte minnas.
Till exempel mitt enda självmordsförsök. Ändå så kan jag inte radera det hemska dygnet i mitt liv. Går inte.

Livet rullar vidare.
Vi skall iväg senare idag, Jonte och jag. Dags att köpa mer mat till vovvarna och möjligen flytta min dator hem till morsan.
Sov så dåligt inatt. Har Ginny att tacka, hon bara vräker ut sig över mig som om jag vore en madrass! Borde be någon ta kort på oss medan vi sover för jag vill gärna se hur det ser ut =P

En sån där förälskelse

Han heter Damon Hill och en gång i tiden så var han min enda förälskelse i hela vida världen.
Det var upptäckten av honom som fick mig att bli snarast besatt i Formel 1 i några år.
Så fort jag börjar klura kring det så händer det som oftast att det är en förälskelse till en person som får mig att bli inlindad i allt vad den personen gör. Jag läser, fantiserar, studerar och lägger timmar på honom - Trots att han är fullkomligt omedveten om mig i verkligheten.
 Det är ju nästan tragiskt. Ja, det hade varit nästan alldeles FÖR tragiskt om det inte hade gett mig så mycket som det gör, att få gräva ner mig i ett intresse och inreda min bubbla som skyddar mig ifrån verkligheten.

Varför just Damon Hill? Svaret är hans utseende. Ytligt. Fast så har det alltid varit. Nu börjar det nog ändra sig ändå känner jag. Att även äldre, skäggiga långhåriga pirater får det att pirra i kroppen på mig, något som absolut inte hade skett för bara några år sedan. Ju äldre jag blir och känner mig desto mer betyder personligheten hos honom än utseendet. Så är det att växa upp - antar jag.

Jag tröttnar fort på mina förälskelser. Dumpar, byter, dumpar, byter och så rullar det på i flera år. Jag är en heterosexuell person med asexuella drag. Det är möjligt att det är anledningen till att jag drar mig för att bli kär i en person i min närhet...
Kommer tänka på det nu när jag rör runt i den här gröten att jag var väldigt blygsam över mina förälskelser som yngre. Jag kunde knappt nämna min förälskelses namn utan att bli röd om kinderna.
Minns det så väl. Höll mitt intresse för mig själv, vågade inte släppa in någon i min bubbla. Alltid en rädsla för att bli ertappad med mitt intresse som något löjligt och pinsamt.
Idag kan jag babbla hej vilt om mina intressen utan några röda kinder.

Att vara förälskad i någon är mänskligt. Glöm inte det.

Hur många män är det egentligen? Och vad gör dom här, på min blogg?
Vill ni fundera på det så gör det medan jag går vidare i mina egna tankar.
Tänk att jag har varit kär i hela 19 olika män sedan jag var 14 år... Inte illa pinkat.
Men vänta! Jag har glömt bort tre typer, men eftersom dom inte är "män" utan "robotar" så får dom stå utanför och sura just den här gången. Hehe. Idioter. Nej vad säger jag!
Barricade, Ironhide och Grievous som dom heter är fruktansvärt sexiga. Och Reno ifrån FF7 också... såklart.
Då blir det helt plötsligt 23 typer. Vilket betyder att jag har bytt man två gånger varje år sedan jag kärade ner mig i Scott som 14 åring. Scott är förresten killen längst uppe i vänstra hörnet. Idag ser han inte alls lika bra ut enligt min smak haha. Knasigt.

Det var längesedan jag kände en förälskelse till en karaktär eller en vanlig kille. Visst visst, småförtjust. Fast aldrig så intensivt som det kunde bli förr, då jag var lite yngre. Så många timmar, dagar och ibland år som bara gick åt till att fantisera om -honom- och den där låtsas världen han levde i. Allra bäst var det då jag kunde dela världen med någon annan, och rollspela sig in i en fantastisk bubbla. I den bubblan befann sig aldrig demonerna.
Där fanns bara jag, dom och så han.
Mitt utseende spelade ingen roll i verkligheten. Jag fanns inte där.
Maten var oviktig. Dricka var oviktigt. Motionera var oviktigt.
Så länge jag kunde befinna mig där i låtsas världen så mådde jag bra. Tills någon ifrån verkligheten kom och drog ur sladden. I värsta fall så slocknade allt på några millesekunder och jag blev fly förbannad.
Nej! Nej, nej! Spräck inte min underbara bubbla. Verkligheten är så ond. Den vill mig inget väl.

Jag har ändå insett under åren att det finns många underbara saker utanför bubblan, alltså i verkligheten.
Och tur är väl ändå det för annars hade ni, mina vänner aldrig orkat med att ha mig som en vän.

Ändå så saknar jag något som håller mina tankar ifrån allt som ger mig ångest. Varför kan jag inte bli sådär underbart förälskad i någon karaktär igen? Har min hjärna mognat och blivit halvt möglig i någon region vilket gör det snarast omöjligt för mig att trilla in i en ny fantasi värld?

Har du funderat färdigt nu?
Det har jag.

Mycket på gång

Ibland så går det inte. Ibland så måste man slita av sig sina pyjamas byxor mitt i natten för att inte dö av överhettning.
Så kommer solen, den segar sig upp över kullarna i västöstnorrsyd och sprider värme på våran sida av jorden. Snön smälter bort och under ett lila täcke ligger lilla jag med mitt guldiga hår. Ja, jag ligger inte i snön precis, utan i min säng och drömmer troligen om maya indianer.
Så kommer det en 8 kilos fluffboll upp på min rygg och lägger sig över mig. Hennes nos landar över min axel och jag känner hennes varma andetag mot mitt öra.
Hon skänker mig sådan trygghet och kärlek. Och av henne kan jag ta allt hon ger mig utan att det ger mig ångest. Hon är vacker ända in i själen. Precis som Flavas. Precis som du och jag.

Våran morgon promenad var full av bus och lekar. Tog med mig kameran och fick med lite bus på film.

Fan vad stressigt allting är. Städa, städa, städa, tvätta, äta! Allt allt allt ska göras på en gång och helst samtidigt.
Det är typiskt att stora projekt ska slutföras exakt samma dag som ett livsviktigt möte ska äga rum. Jag är jävligt nervös inför mötet på ätstörningsenheten.

När jag tänker på en kväll utan godis så känner jag mig så besviken. Varför är det så?
En tv kväll måste kunna vara hel mysig utan godis. Tvångstankarna måste bort.
Vi är överens - jag och mina inneboende i huvudet.

Vem är det som håller i trollspöt egentligen?

Mötet med sjärnporten

Akutmottagningen i stan behöver verkligen ses över och byggas om. Döende farbröder ligger i korridorerna på britsar helt ensamma. Och små sjuka barn får sitta i väntrummen i flera timmar utan ett lovande ord.
Jag skickades upp till röntgen där jag fick lägga mig på ett bord och stirra rakt på ett gigantiskt maskhål. En maskin som påminde om Sjärnporten i Stargate och där låg jag med ont i magen, sjukt kissenödig och fick uppleva hur det kändes att få kontrastmedel insprutat i blodet. Fy helvete vad varm och super kissenödig jag blev.
Sedan åkte jag in och ut igenom sjärnporten några gånger.

Mina röntgen bilder skickades till en expert i Sidney. Dom kunde väl lika väl skickat hela mig till Australien. För jag behöver verkligen en semester ifrån allt ihop som sker i mig och utanför mig.
När ska det bli bra igen? Frågar jag mig själv ständigt.
Det fanns inget fel i mig. Åtminstone vad röntgen bilderna berättade.

Så jag blev hemskickad.
Nu vänter jag på gastroskopin och mötet på ätstörningsenheten.

Puss o kram.

Hon som överlever

Pust.
Ja ja. Nu har jag varit hos en läkare igen.
Hon var beredd på att lägga in mig på sjukhuset.
Fast... Gav mig också valet att stanna hemma, käka mer magmedicin än tidigare och småäta hela tiden. Jag får inte äta några stora mängder på en gång.
Om en vecka ska dom göra en gastroskopi på mig. Härligt! Spännande!
Ska bli intressant att få se insidan av mig själv.

Jag citerar min läkare - "Tumörer får man inte i din ålder."
Jo det kan man absolut få. Även om det är högst ovanligt.
Småbarn får tumörer.

Mest intressant blir det att se hurvida min magmun fungerar.
Tror det är den som krånglar om något är fel. Tror det...

Bakslag

Woops vilket bakslag!
Jag är dålig i magen återigen.
Och jag som trodde att det var över...

Leah är lagom

Kom hem till min egna lägenhet idag. Och jag började städa. Sedan när jag var klar så började jag möblera om!
Vilken energi jag har fått tillbaka sedan jag började ta levaxinet.
När jag låg sjuk så hade jag drömmar och idéer. Men varken energin eller motivationen existerade i mig.
Nu känns det som om mycket börjar komma tillbaka. Däremot rår levaxinet inte på min återkommande panikångest...

Jag har tappat 7 cm runt midjan den senaste veckan. Men tro fan det när jag knappt fick i mig något.
Lagom liten, lagom stor, lagom rund, lagom smal. Kanske jag skulle ta och tatuera in ordet lagom i svanken!

Nu rullar livet vidare

Vilken underbar dag!

Jag är frisk.

Livet går vidare.

Tack för att ni har peppat mig och trott på min inre styrka hela vägen. 

Ni är alla värda världens största jordgubbstårta.