Naken, aladdin, statoil!

En del drömmar säger jag bara... 

Så ljust det är. Jag har nog aldrig upplevt ett sådant ljus med sådant dynamiskt kolsvart mörker bortom sig. Det känns som om jag flyger fram i en hastighet snabbare än vad en människa någonsin har gjort genom hela den mänskliga livstiden. Något vilar i mina händer, som jag håller stenhårt i och det är det enda viktiga just nu. Tappar jag vad det än är som jag greppar om, då är det game over. Eller? Mina händer kramar om föremålet än hårdare samtidigt som jag spänner ihop käkarna, tills att musklerna nästan vill krampa sig loss ur skiten. Andas jag? Exister jag ens? Tänker jag så andas jag, då lever jag. Så blir ljuset starkare, det sticker i ögonen, förblindar mig totalt och slukar mig ultra snabbt.

Ljuset spottar ut mig som något äckligt avskyvärt, rakt ut i verkligheten - Eller? Jag trillar och slår mig mot en vägg gjord av packad jord, stenhård som tusan. Klumpigt kravlar jag mig upp på mina knän, sen blir jag ohyfsat knuffad åt sidan och landar med ryggen mot jordväggen. Luften pressas ut sådär otäckt hastigt ur mig, mitt hjärta klappar hårt och jag kikar efter personen som haft mig ur vägen. Personen försvinner runt hörnet, i gången, grävd i marken. Luften är fylld av kulsprutor och explosioner, folk gapar, marken skakar. Skyttegrav! Skriker min hjärna åt mig. Ja, jag är fast i en nedrans skyttegrav!  Föremålet jag har haft med mig ifrån ljusets herravälde trycker jag mot bröstet, men än har jag inte vett att ta reda på vad det är jag verkligen greppar om. Mina skärrade ögon plockar upp en rörelse i ögonvrån, och jag slänger ansiktet i dess riktning ,modig som jag är.

Där, fem steg ifrån mig sitter en man iklädd en brun uniform, svarta kängor på fötterna, och en grön hjälm på huvudet. Jag förstår att han är en soldat, däremot när mina ögon får syn på den röda kartongen han har i knät så får jag en fundersam rynka mellan ögonbrynen. På kartongens sida står det aladdin i vitt, och det är inte choklad han plockar ur den, utan handgranater i form av muffins. Jag iakttar hur han tittar på mig under tystnad medan som han drar nyckeln ur en granat. Det här känns inte rätt, detta känns olustigt, och jag bevittnar hur mannen slänger iväg granaten utan att ens resa sig upp först. Som tur är flyger granaten ut ur graven, och flera långa sekunder efteråt smäller det till, marken skakar och jag sväljer nervöst. En ny obehaglig känsla kryper snabbt på därefter, och min hjärna frågar mig ängsligt om jag kanske är naken? Naken?! Med stor förvånelse ser jag ner på min egna kropp som är helt blottad, förutom fötterna, och då pustar jag ut. Vilken tur, jag har mina disney strumpor på mig. Vad lättar jag blir! Tänk vad hemskt om jag hade varit helt naken!

   "Hail eis!" Ryter en röst alldeles intill mig väldigt plötsligt så att jag rycker till i hela kroppen.  Herregud, tänker jag bestört och sneglar på personen som nyss utropade "leve  glassen".  Åh, jag ser direkt vem det är, det är Joachim Peiper! Han är klädd i sin svarta SS uniform med keps, och han ser väldigt extremt allvarlig ut när våra blickar möts.

   "Sollte sie nähen mit ihm?!" Gastar han åt mig så att mitt leende kryper tillbaka på nolltid. Först nu tar jag en titt på vad jag egentligen sitter och håller i, eftersom han så bryskt undrade om jag skulle sy med saken. Det är ett vapen jag håller i , tydligen ett väldigt futuristiskt vapen eftersom det blinkar och lyser överallt. Eller är det en symaskin? Nej, vänta nu... Nej, Peiper är historisk, ett uråldrigt nazist monster som aldrig skulle få se ett blinkande vapen eller någon blinkande symaskin under sin livstid.

   "Nej, jag ska skjuta med den", försäkrar jag honom och luktar nyfiket på mitt vapen. Varför luktar den som en spansk klänning, som legat ute i regn och sen blivit doppad i stearin? Mitt förstånd känner sig snarast överrumplad.

   "Sluta med det där!" Skäller Peiper plötsligt på svenska, och jag, otroligt generad lägger mitt vapen mot bröstet igen. En explosion dånar genom både luft och mark, och jag kikar åt den där knäppa aladdin mannen som fortfarande sitter där med muffin granater i sin kartong. Tar dom aldrig slut? Tänker jag, medan Peiper ser ut att vilja strypa den där mannen.

    "Om blickar kunde döda! Hah!" Flinar jag  och stoppar en seg råtta i munnen utan att fundera över vart den kom ifrån. Mannen med granaterna tittar på oss, mig och Peiper, ändå och trots att han ser ut att veta att han inte får, så plockar han upp en granat ur kartongen långsamt. Sen drar han snabbt ut nyckeln, slänger granaten bakåt över vallen och det smäller något enormt i närheten. På det landar en hel del jord och grästuvor över oss i graven.

    "Du bist ein feigling!" Vrålar Peiper åt mannen, fegisen alltså.

    "Nein!" Nekar mannen med granaterna, och slänger iväg ännu en muffinformad bomb. Det låter ut som om det är ett ofantligt krig i fjärran av våran skyttegrav, men jag undrar seriöst om hans granater verkligen träffar några av deras fiender.

    "Våga inte kasta en till", varnar Peiper iskallt. Spänningen mellan männen tätnar, dramatik byggs upp för varje sekund och jag får lusten att stoppa en näve popcorn i munnen som dessvärre inte existerar. Trots officérns varnande ord så slänger mannen iväg en till granat, och det helt obekymrat. Efter smällen tittar han undrande på Peiper.

    "Oder was?" Frågar han trotsigt, innan han två sekunder efteråt förstår sitt misstag och skjuter upp sig på fötterna. Samtidigt kliver SS officérn rakt över min nakna kropp och far efter mannen i rasande tempo. Jag stirrar häpet efter de båda männen.

    "Men Statoil har stängt!" Gapar jag åt dem. Nedrans också! Nu springer de hela vägen helt i onödan. För det var väl glass som Peiper lovade att köpa till mig? Eller? 

1010 äpplen senare...

Jag sitter och spelar The sims 3 flera timmar om dagarna här haha! Det handlar om att äta,motionera, spela och sova numera ;D

Imorgon börjar jag jobba igen, och det är faktiskt lite jobbigt med tanke på att det var två månader sedan som jag sist var där - Mycket kan ha förändrats, eller? Min kontaktperson dyker upp imorgon innan taxin hämtar upp mig, annars är det inte säkert om jag klarar av att ta mig ut till taxin osv... Så allt ordnar sig! Ginny följer med imorgon dessutom, och det blir spännande att se hur hon reagerar på hästarna. 

Läget är under kontroll. Jag har inte haft någon enda ångestattack eller panikångestattack heller sedan jag flyttade in för en vecka sedan. Triumf! That's how I became the sea för fan xD 

Och nu över till min sims familj. Nu har jag tre barn som är vampyrer, det är otroligt roligt.Väldigt roligt... Sheldons far hade förstås inte gillat att se sin son som vampyr, men tur är så lever inte Bond längre =P Sheldons styvfar Demetri fyller knappt upp tomrummet, han försöker inte ens. Däremot så lär Demetri upp sina två döttrar och även styvsonen i hur man jagar. Här nedan har vi ett starkt bildbevis!

Parent of the year award!

Våra tre knäppa döttrar, alla tonåringar så du kan nog föreställa dig nivån där hemma =P 

Fr v; Angelina, Didyme (enda dottern som föddes som människa), Jane. 

 Ja, vad de försöker krysta fram den ultimata fader o son bilden! Men skenet bedrar :c De bråkar rätt mycket där hemma. 

Nästan hela familjen samlad på en bild :D Det är Emma som fattas då hon bokstavligen hade fastnat framför datan haha (dumma bugg!) Något som förbyllar mig är varför Didymes näsa är så extremt smal, varken jag eller Demetri äger sådana gener!

TO NARNIA! 

Sov gott!

Han ser äldre ut för varje gång jag råkar hitta något nytt med honom =P 

Kanske blir så om man går upp klockan 6 varje morgon och springer i 25 min, ja det ska man nog akta sig för ;D

Och nu över till något annat!

SUPER HITLER KART!

Leah bara leker!

Jag älskar att bo här! Det är så underbart att kliva ut genom dörren och direkt befinna sig på landet. Här finns en affär, apotek och vårdcentral alldeles i min närhet, och det är väldigt bekvämt (men jag liggar inte på latsidan =P). Är man hundägare så är man ofta ute och upptäcker nya ställen varje dag. 

Nu har jag börjat spela The sims 3 igen. Jag forsatte att spela vidare på det hushållet där jag och Herr James Bond levde tillsammans med Alex Hill och hans brorsa Damon. Nu är dock alla de tre nämnda männen döda.. Alex brann upp och det var Sheldons fel - Sheldon är min son, och han är vampyr så han fattade eld i solen och tyvärr stod Alex alldeles för nära honom, haha! 

Här är bildbeviset, och som du ser brinner även Demetri - min make ;D 

Jag lyckades med min brandsläckare att rädda livet på honom. Haha det är ett så underbart spel. 

New Moon posen med mig och Demetri istället för jobbiga Bella och Edward *silly face*

Demetri lurar bakom hörnet! 

Här är Emma, hon är min och Bonds dotter. Den hjärnan skulle man vilja se in i.

Faktiskt så är hon den mest ointressanta simmen i familjen. 

Det här är jag, simple and clean.

Det här är Didyme. Hon är min och Demetris andra dotter i ordningen. Hon är galen och tankspridd i sin personlighet, och det passar väldigt bra in i den här fullkomligt knäppa familjen =P 

Jag skall se till att få fler kort tagna i spelet senare, särskilt på mina två andra barn Sheldon och Jane...

Hot efter hot efter hot

Min morsa hotar mig. Hon vill få mig att bli rädd, krypa ner i ett kaninhål och dra öronen bakåt i underkastelse. Hon försöker bryta ner mig totalt. Jag gör allt för att hennes hemska ord skall rinna av mig, för  det är bara tomma hot. Allt hon vill är att kontrollera mig, och hon gör mig illa.

Denna söndagen flyttar jag mina saker (det som inte är förstört och det som finns kvar), och klipper banden totalt med henne. Hon påstår att hon är värd en del av mina saker. Hon är inte värd ett dugg för mig.

Sen i min nya egna lägenhet kommer allt så småning om kännas bättre, och det kommer att bli bättre.
Allt ordnar sig. Lyssna på dig själv Leah, allt kommer att ordna sig. Först blir det hemskt, sen kan det bara bli bättre med tiden!
Jädra tid, spring på för fan! Jag kan inte vänta på friheten!

My guilty pleasure

Joachim Peiper

1915-1976

SS-Standartenführer

Det kändes bra. Nu är jag olycklig igen.
Min hjärna är uttråkad. Förbrillt letar den fel på min kropp, istället för att vilja samarbeta med mig.
Vad vill jag mest av allt just nu? Skära bort allt fett över magen.
Jag mår dåligt när jag inte äter. Jag mår dåligt över att jag äter. Vi är där igen, du och jag, dig som jag en gång döpte till Anubis.
Nu vet jag inte vad som känns värst, vilken ångest som slår hårdast, men jag önskar dem ur mig, alla jädra demoner.
Jag kan inte förstå varför det blir så här. Nu är allt det vackra över i världen som jag ständigt flytt till i 2 månader. Känns som om någon har låst ut mig, känns inte som om jag orkar leva utanför.

Hjärnan letar förtvivlat inom sig efter något att intressera sig för. Varför blir min kropp dess måltavla?
Jag går minst 4 timmar om dagen... jag vill inte äta mer.

Du slukar mig Anubis.

Tagna igår på morgonpromenaden. Idag har det snöat hela dagen, men det lilla lager smälter långsamt bort... 

Nu är allt bra igen

Jaaaaaaaag måste säga att allt börjar falla på plats. Nu sker det saker i mitt liv som skulle ha skett för flera år sedan egentligen, men livet verkar välja sina egna vägar ibland utan att man medvetet håller med sig själv.

Nu har jag bott på det här vandrarhemmet i snart en hel jädra månad. Här har skett en del knäppa saker, framför allt då Pierre (drogmissbrukaren) drev omkring och bodde här. Han åt upp min mat jag hade i kylskåpet och en kväll gick han berserk i lägenheten, vilket var otroligt läskigt. Då hade jag låst min dörr, så jag hörde endast alla slag han utdelade mot väggar och ting. Han kastade sönder stereon bland annat.

Linda däremot är väldigt vänlig och omtänksam. Vi kommer bra överens, och det lär väl bli en person som man kan hålla kontakten med även efter man skilts åt. För nu är det nämligen snart dags för mig att dra kosan och flytta in i ett alldeles eget bo ^^
Lägenheten som jag har fått är en mysig 1a med ett separat kök, och den ligger utanför Varberg i ett sött litet samhälle där allt jag behöver finns inom gångavstånd! Jag har bestämt mig för att stormtrivas i min nya lägenhet ;D  Jag, alla mina demoner, skyddsänglar, vampyrer och skit kommer alltså trängas där inne i det enda stora rummet lägenheten hyser.
Just nu renoverar de lägenheten litegrann, och på tisdag skall jag skriva på kontraktet. Fast det blir ett socialt kontrakt, eftersom varbergsbostad vill vara säkra på att jag klarar av ett eget boende. Har ni hört? Jag har klarat av att bo själv (rätt så) bra tidigare, men nu är de osäkra! Jag har inte gjort något för att göra dem misstänksamma.. herregud. Bananer borde man lägga framför fötterna på dem!

Vad försegår annars?
Jag har efter tre dygn av hemsk vånda - då jag känt mig olyckligt kär för jag siktar mot stjärnorna med en häftpistol som vanligt - kommit över känslorna och mår nu toppen igen. Jag är på skrivar humör och har fått några nya idéer , samt att jag har sått ett frö till något som kan göra mig känd över youtube. Wouldn't that be rad?!
Det skall bli roligt att försöka iaf ^^ Jag har inte försökt förut, så det blir jävligt nervöst också. Som att ställa sig på scenen inför 10000 åskådare och framföra en skrillex låt på en munharpa.

Fr h: Demetri, Caius och Alec. Pure twilight vampire awesomness <3