Naken, aladdin, statoil!

En del drömmar säger jag bara... 

Så ljust det är. Jag har nog aldrig upplevt ett sådant ljus med sådant dynamiskt kolsvart mörker bortom sig. Det känns som om jag flyger fram i en hastighet snabbare än vad en människa någonsin har gjort genom hela den mänskliga livstiden. Något vilar i mina händer, som jag håller stenhårt i och det är det enda viktiga just nu. Tappar jag vad det än är som jag greppar om, då är det game over. Eller? Mina händer kramar om föremålet än hårdare samtidigt som jag spänner ihop käkarna, tills att musklerna nästan vill krampa sig loss ur skiten. Andas jag? Exister jag ens? Tänker jag så andas jag, då lever jag. Så blir ljuset starkare, det sticker i ögonen, förblindar mig totalt och slukar mig ultra snabbt.

Ljuset spottar ut mig som något äckligt avskyvärt, rakt ut i verkligheten - Eller? Jag trillar och slår mig mot en vägg gjord av packad jord, stenhård som tusan. Klumpigt kravlar jag mig upp på mina knän, sen blir jag ohyfsat knuffad åt sidan och landar med ryggen mot jordväggen. Luften pressas ut sådär otäckt hastigt ur mig, mitt hjärta klappar hårt och jag kikar efter personen som haft mig ur vägen. Personen försvinner runt hörnet, i gången, grävd i marken. Luften är fylld av kulsprutor och explosioner, folk gapar, marken skakar. Skyttegrav! Skriker min hjärna åt mig. Ja, jag är fast i en nedrans skyttegrav!  Föremålet jag har haft med mig ifrån ljusets herravälde trycker jag mot bröstet, men än har jag inte vett att ta reda på vad det är jag verkligen greppar om. Mina skärrade ögon plockar upp en rörelse i ögonvrån, och jag slänger ansiktet i dess riktning ,modig som jag är.

Där, fem steg ifrån mig sitter en man iklädd en brun uniform, svarta kängor på fötterna, och en grön hjälm på huvudet. Jag förstår att han är en soldat, däremot när mina ögon får syn på den röda kartongen han har i knät så får jag en fundersam rynka mellan ögonbrynen. På kartongens sida står det aladdin i vitt, och det är inte choklad han plockar ur den, utan handgranater i form av muffins. Jag iakttar hur han tittar på mig under tystnad medan som han drar nyckeln ur en granat. Det här känns inte rätt, detta känns olustigt, och jag bevittnar hur mannen slänger iväg granaten utan att ens resa sig upp först. Som tur är flyger granaten ut ur graven, och flera långa sekunder efteråt smäller det till, marken skakar och jag sväljer nervöst. En ny obehaglig känsla kryper snabbt på därefter, och min hjärna frågar mig ängsligt om jag kanske är naken? Naken?! Med stor förvånelse ser jag ner på min egna kropp som är helt blottad, förutom fötterna, och då pustar jag ut. Vilken tur, jag har mina disney strumpor på mig. Vad lättar jag blir! Tänk vad hemskt om jag hade varit helt naken!

   "Hail eis!" Ryter en röst alldeles intill mig väldigt plötsligt så att jag rycker till i hela kroppen.  Herregud, tänker jag bestört och sneglar på personen som nyss utropade "leve  glassen".  Åh, jag ser direkt vem det är, det är Joachim Peiper! Han är klädd i sin svarta SS uniform med keps, och han ser väldigt extremt allvarlig ut när våra blickar möts.

   "Sollte sie nähen mit ihm?!" Gastar han åt mig så att mitt leende kryper tillbaka på nolltid. Först nu tar jag en titt på vad jag egentligen sitter och håller i, eftersom han så bryskt undrade om jag skulle sy med saken. Det är ett vapen jag håller i , tydligen ett väldigt futuristiskt vapen eftersom det blinkar och lyser överallt. Eller är det en symaskin? Nej, vänta nu... Nej, Peiper är historisk, ett uråldrigt nazist monster som aldrig skulle få se ett blinkande vapen eller någon blinkande symaskin under sin livstid.

   "Nej, jag ska skjuta med den", försäkrar jag honom och luktar nyfiket på mitt vapen. Varför luktar den som en spansk klänning, som legat ute i regn och sen blivit doppad i stearin? Mitt förstånd känner sig snarast överrumplad.

   "Sluta med det där!" Skäller Peiper plötsligt på svenska, och jag, otroligt generad lägger mitt vapen mot bröstet igen. En explosion dånar genom både luft och mark, och jag kikar åt den där knäppa aladdin mannen som fortfarande sitter där med muffin granater i sin kartong. Tar dom aldrig slut? Tänker jag, medan Peiper ser ut att vilja strypa den där mannen.

    "Om blickar kunde döda! Hah!" Flinar jag  och stoppar en seg råtta i munnen utan att fundera över vart den kom ifrån. Mannen med granaterna tittar på oss, mig och Peiper, ändå och trots att han ser ut att veta att han inte får, så plockar han upp en granat ur kartongen långsamt. Sen drar han snabbt ut nyckeln, slänger granaten bakåt över vallen och det smäller något enormt i närheten. På det landar en hel del jord och grästuvor över oss i graven.

    "Du bist ein feigling!" Vrålar Peiper åt mannen, fegisen alltså.

    "Nein!" Nekar mannen med granaterna, och slänger iväg ännu en muffinformad bomb. Det låter ut som om det är ett ofantligt krig i fjärran av våran skyttegrav, men jag undrar seriöst om hans granater verkligen träffar några av deras fiender.

    "Våga inte kasta en till", varnar Peiper iskallt. Spänningen mellan männen tätnar, dramatik byggs upp för varje sekund och jag får lusten att stoppa en näve popcorn i munnen som dessvärre inte existerar. Trots officérns varnande ord så slänger mannen iväg en till granat, och det helt obekymrat. Efter smällen tittar han undrande på Peiper.

    "Oder was?" Frågar han trotsigt, innan han två sekunder efteråt förstår sitt misstag och skjuter upp sig på fötterna. Samtidigt kliver SS officérn rakt över min nakna kropp och far efter mannen i rasande tempo. Jag stirrar häpet efter de båda männen.

    "Men Statoil har stängt!" Gapar jag åt dem. Nedrans också! Nu springer de hela vägen helt i onödan. För det var väl glass som Peiper lovade att köpa till mig? Eller?