Det kändes bra. Nu är jag olycklig igen.
Min hjärna är uttråkad. Förbrillt letar den fel på min kropp, istället för att vilja samarbeta med mig.
Vad vill jag mest av allt just nu? Skära bort allt fett över magen.
Jag mår dåligt när jag inte äter. Jag mår dåligt över att jag äter. Vi är där igen, du och jag, dig som jag en gång döpte till Anubis.
Nu vet jag inte vad som känns värst, vilken ångest som slår hårdast, men jag önskar dem ur mig, alla jädra demoner.
Jag kan inte förstå varför det blir så här. Nu är allt det vackra över i världen som jag ständigt flytt till i 2 månader. Känns som om någon har låst ut mig, känns inte som om jag orkar leva utanför.
Hjärnan letar förtvivlat inom sig efter något att intressera sig för. Varför blir min kropp dess måltavla?
Jag går minst 4 timmar om dagen... jag vill inte äta mer.
Du slukar mig Anubis.
Ja, sådär kan jag också känna när jag inte har ett fandom. Det är så himla konstigt, att inte kunna leva utanför det. Det finns helt enkelt ingenting därute som kan mäta sig med ett fandom. Visst, jag har mina vänner och jag har saker att göra därute men det är alltid fandomet som är min riktigta värld och verklighet. Det som betyder mest och som jag prioriterar. Jag hoppas du kan hitta ett nytt fandom snart. Eller så går du ut och hittar dig ett fritidsintresse därute som du kan ägna dig åt.
SvaraRaderaHela min värld kan också stanna när jag lessnar på ett fandom eller inte har nån att tex. rollspela med. Man blir deprimerad av det och det påverkar ens liv i övrigt, för när det inte är bra med ens fandom, då är inget bra och då orkar man ingenting. Men det kommer bli bra igen. Jag brukar ägna mig åt nya aktiviteter så gott jag kan när jag lessnar på ett fandom. Efter ett litet tag så släpper det där, mest kanske för att jag vant mig vid att ha lite mindre att göra på dagarna och inte längta efter nåt. Också för att jag slutat vara kär i en karaktär som tvingar in mig i hela det där med att ägna sig åt ett fandom. Nåväl. jag finns på skype om du vill prata *kramar*
/Maria
Det känns verkligen igen det här med ett behov av fandoms. Kunde inte leva utan fandoms förut och det var ALLTID kärleken som drog in mig i ett fandom. Så var det enda tills jag träffade min nuvarande sambo. Då blev han mitt fandom och jag gjorde allt för att få honom. Sen när han äntligen blev min så försvann en del av det här fandombehovet, eller kanske snarare ändrade karaktär. Mina nuvarande fandoms är mer som vanliga specialintressen och triggas inte längre igång av kärlek. För tillfället tycker jag om att fotografera diesel- och ellok, järnvägsstationer, gamla bilar och gamla fallfärdiga byggnader (helst i f.d. öststaterna).
SvaraRadera